Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

måndag 12 februari 2018

Amos ärende fastlagssöndagen 2018

Amos 1:13 Brott på brott har ammoniterna hopat,
jag vill inte dröja med domen.
De skar upp havande kvinnor i Gilead
när de ville vidga sitt välde.
Varför är detta så aktuellt fortfarande?  Hur kommer det sig att mänsklighetens kreativitet för ondska saknar gränser och ändå ständigt upprepar sig? Vi är enligt all statistik snällare mot varandra nu än på Amos tid. Ändå är de brott han får i uppdrag att brännmärka inte alls urmodiga utan upprepas om och om igen.

Jag vet att Guds dom oftast uppfattas, och ska väl också göra det, som skrämmande; men för de havande kvinnor som skurits upp är det förstås helt annorlunda. Medeltidens skräckbilder av domen uppfattas i vår tid som vidriga skildringar av sadistiskt våld men för de som såg målningarna när de knappt torkat var det också satirbilder av välkända makthavare som hopat brott till brott och nu äntligen fick sitt rättmätiga straff. För de överlevande måste det ha varit ett glädjebud att:

Deras kung skall föras bort i fångenskap,
han och hans stormän med honom,
säger Herren.
Fastlagssöndagen ger oss hopp om denna dag: Jesus har gått kärlekens väg. I stället för att skära upp havande kvinnor föddes han av en kvinna. Han har kommit som en helt annan slags kung: fredsfursten.
Jesaja profeterade: 
Man säger till er: ”Fråga de dödas andar och spådomsandarna, de som väser och stönar!” – Ja, skall inte ett folk fråga sina gudar, be de döda om budskap och undervisning för de levandes skull? – Så talar de för vilka ingen gryning finns.
Plågade och hungrande skall de ströva omkring i landet, och i sin hunger skall de gripas av raseri och förbanna sin kung och sina gudar. De må vända sig upp mot höjden  eller se ut över jorden, överallt råder nöd och mörker, en ångestens natt, töcken utan någon ljusning.
Men natten skall vika där ångest nu råder.

Fredsfursten

Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga,
du gör glädjen stor.
De gläds inför dig
som man gläds vid skörden,
som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem,
stången på deras axlar,
förtryckarens piska
bryter du sönder,
som den dag då Midjan besegrades.
5Stöveln som bars i striden
och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.
Väldet skall bli stort,
fredens välsignelser utan gräns
för Davids tron och hans rike.
Det skall befästas och hållas vid makt
med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt.
Herren Sebaots lidelse
skall göra detta.


måndag 5 februari 2018

Amos ärende sexagesima 2018

Så säger Herren:
Brott på brott har Damaskus hopat,
jag vill inte dröja med domen.

Det är svårt att fatta att profeten Amos som  "var en av herdarna från Tekoa och såg syner om Israel" levde " när Ussia regerade i Juda och Jerobeam, Joashs son, regerade i Israel, två år före jordbävningen." Hans ord är så aktuella att man häpnar.


Syrien blöder och dess barn är på flykt, flest i Syrien men många har också sökt sig utanför landets gränser: Libanon hyser 1,2 miljoner syriska flyktingar, Jordanien och Turkiet har nästan lika många vardera till och med Sudan, som är ett av få länder som tillåter flyktingar från Syrien att ta reguljärflyget till sin asyl och de har heller inte visumtvång för syrier som de allra flesta länder i världen nu sett till att införa. EU ser sin osynliga mur rämna och en och annan syrier hittar också hit efter svåra umbäranden och stora faror. Även mitt i vintern försöker sig människor på att ta gummibåt över Medelhavet till freden och välmågan i Europa. Till slut når ett fåtal av dessa flyende också det fjärran Sverige.


Visst är det Al Assads fel och Daeshs och Syriska befrielsearméns och Al Qaidas och Irans och Saudiarabiens som hopat brott till brott.  Men de som lider är barn och gamla, kvinnor och män som du och jag. Uppvuxna i ett välfärdsland med gratis skola, asfalterade vägar, semesterlag och fungerande sjukvård. Allt är nu slaget i spillror. Brottslingarna har hopat brott till brott men det är inte bara de som lider. Barnen dör av splitterskador och giftgas. De gamla svälter och fryser. De som orkar och har råd flyr från sina bekväma hem med indraget el, vatten och avlopp. Urgamla kloster ligger i ruiner. Krig drabbar alla. Till och med de vilda guldhamstrarna far illa av kriget. Vilka brott har de hopat till brott?

"Vår" syriske pojke Khaled flydde från Syrien på en båt med sin svåger Osman. Då var Khaled 13 år. Båten förliste och de som räddades visade sig befinna sig på egyptiskt vatten. De fördes till fängelse i Egypten. Efter 11 månader i Egyptiskt fängelse kom han tillsammans med de andra att fördelas till olika EU-länder som FN-kvotflyktingar. Khaled och hans svåger skickades till nordligaste Sverige. Nu är också hans syster Sonja, Osmans fru ,här med deras två barn. På bilden fyller Khaled 16 år.

söndag 28 januari 2018

Amos ärende Septuagesima 2018

Herden Amos från Tekoa i Israel, nordriket, blir kallad till Guds profet och får börja sitt uppdrag med orden:

Herren ryter från Sion,
hans röst dånar från Jerusalem.
Då vissnar herdarnas marker,
då torkar Karmels topp.
Sydafrika hoppas på att kunna bogsera ett isberg till Kapstaden om inte torkan tar slut snart. Nu ransoneras vattnet till 80 liter per dag och person. Australien har levt med vattenransonering i åratal. Australienska utbytesstudenter på skolan där jag jobbar berättar om vattenbesparande åtgärder som att duschvattnet går till toaletten och en uppväxt umder ständig vattebrist. Istäcket i norr minskar och isbjörnar svälter. Pingviner fryser ihjäl i det regn som numera faller över Antarktis. Fjäderdräkten är gjord för saltvattnesdyk i hårt vatten och sedan torr kall luft inte ständigt strilande mjukt genomträngande regnvatten. Hinner Sydafrika bogsera isberget från Antarktis innan det regnat bort?

Herdeidyllen vissnar. De gröna fälten gulnar. Fåren betar ner gräset tlll rötterna, buskarna likaså och jorden blåser bort tills en steril öken är det enda som återstår. Alltså inte en öken som under ytan sjuder av liv, som blommar upp vid nästa regn utan en öken som vid nästa regn blir översvämmad så den sista resten av liv rinner bort. Bergstopparnas glaciärer smälter undan och skapar översvämningar i dalen och sedan är vattnet slut. Jöklarna på Island drar sig tillbaka med många kvadratkilometer varje år. Snön på Kilimanjaro är snart bara ett minne. Karmels topp torkar.


Septuagesima 2017 bjuder på ännu mer snö.Nötskrikorna hittar inte till sina förråd så de besöker oss dagligen. Januari är som april med enorma snömängder.  Längre söderut är det också aprilväder men helt utan snörekord. Högfjällsjöklarna i Indien och Afrika försvinner och torkan breder ut sig. Nu torkar Karmels topp.


fredag 26 januari 2018

Ishiguro II : Never Let Me Go

Ytterligare en roman av Kazuo Ishiguro har jag hunnit med att "läsa" om under julen: Never Let Me Go, fast denna gång som radioföljetong i underbar uppläsning av Mirja Turestedt. Det går att höra den fram till 8 februari. Ljudböcker är så bra för trötta tanter. Man kan mocka i stallet, diska, tvätta, städa åka skidor, rida, promenera, skotta snö eller stoppa strumpor samtidigt som man hör fantastiska romaner. Den här romanen är dock inte av den lättsamma typ som kan förknippas med julläsning. I den ställer, som jag redan nämnt i förra blogginlägget, Ishiguro frågan om vad en människa så hjärtskärande angeläget.

Vi får följa en grupp ungdomar på en idyllisk internatskola i England fram till 1990-talet. Kathy berättar historien ur sin synvinkel och nära henne finns vännerna Tommy och Ruth. Dessa tre ungdomar får vi följa genom barndomen ut i vuxenlivet. Boken tar sin början med den vuxna Kathy som ser tillbaka på sin barndom och uppväxt. Hon är "vårdare" får vi veta men inte mycket mer. Minnen från internatskolan berättas för att vi bit för bit ska få reda på vem, eller kanske vad, Kathy är.

I början är det en vanlig internatskoleskildring men snart börjar vi förstå att något är annorlunda med barnen och skolan. De får jobba mycket med kreativa övningar i sin både skyddade och  instängda tillvaro som i en internat-Montessoriskola. Men det vore inte Ishiguro om inte en känsla av obehag hela tiden lägger sordin på den lyckliga barndomen. Varför börjar den stränga lärarinnan gråta när Kathy dansar med en kudde som hon låtsas är hennes lilla bebis medan hon lyssnar på sången "Never Let Me Go"? Varför är det så katastrofalt att Tommy är obegåvad som konstnär? Varför kan de inte få egna barn i framtiden? Vad innebär det att "fullborda"? (Ja, det är antagligen helt medvetet Ishiguro har valt just det ordet eftersom dessa barn verkligen ger sitt liv för andra)

När barnen i förpuberteten får veta att de är mycket speciella, utvalda för ädla syften, tar barnen det lugnare än läsaren. Liksom barnen får inte läsaren genast veta hela sanningen, den portioneras ut bit för bit och in i det sista saknas pusselbitar så jag tror knappt jag hade kunnat lyssna på denna bok första gången eftersom man läser betydligt fortare än när man lyssnar och romanen är en riktig bladvändare där man bara måste läsa vidare hela tiden.

Dock är det en stor fördel att lyssna på denna roman i småportioner så det finns tid till reflektion mellan avsnitten. Precis som i Ishiguros andra böcker är det själva tillvaron som ställs på sin spets. Här frågar Ishiguro: är ett liv som i sanning är önskat och välplanerat, därmed meningsfullt och otvetydigt nyttigt, det lyckligaste? Rättfärdigar stor samhällsnytta vad som helst? Om det är Kant som ifrågasätts i Återstoden av dagen är det Stuart Mills utilitarism som sätts under lupp i Never Let Me Go.

Sveriges egen ärke-utilitarist Torbjörn Tännsjö har mig veterligt aldrig kommenterat romanen (faktiskt har jag aldrig hört Tännsjö referera till skönlitteratur när jag tänker efter) men det skulle vara intressant att höra vad en nu levande utilitarist har att säga efter läsning av detta mästerverk där Ishiguro tar över ledartröjan i kirurgisk satirisk ironi från Anna-Maria Lenngren och Jonathan Swift. Men medan Lenngren och Swift är litteraturens amputerande fältskär är  Ishiguro hjärnkirurgen. Han skriver med större medkänsla samtidigt som hans precisa skalpell skär djupare. Alla tre har samma ärende som psalmisten i Psaltaren 14:
Ingen gör det goda, ingen enda.
Har de ingenting lärt, dessa ogärningsmän,
som lever på mitt folk, äter det som bröd
och aldrig åkallar Herren?

Ishiguro tycks dock mena att det finns de som försöker bjuda motstånd. Kanske är det motståndet allt som behövs, det kärlekens  fjun som väger upp allt livets tunga bly?* I så fall undrar jag över mig själv: är jag en som bjuder motstånd? Är jag som lärarna på Hailsham som ändå försöker? Jag inser att jag i mångt och mycket är lika maktlös som de, men låter jag det hindra mig eller gör jag det lilla jag kan villigt och glatt? ** Never Let Me Go får mig att tänka på Hebréerbrevet 4:12 

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.

Och sedan funderar jag också över varför jag är så innerligt upptagen med att ha ett ärende, en uppgift, en mening med mitt liv. När det borde räcka att bara leva enligt Jesu egna ord i Matteus evangelium 6:26-29:
  Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?  Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?  Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.
Ständigt lyser dessa ord ur Hebréerbrevet och Maria Küchens Ett liv i din dag som i neon när jag återkommer till dem, men när ska de bli sanna i mitt liv? :

"Varje hus har en byggmästare, men den som har byggt allt är Gud." Hebréerbrevet 3:4 "Jag är en av många levande stenar i människohuset som Gud byggde. En sten behöver inte vara duktig. Det räcker att finnas." Maria Küchen
En av många skidturer med hundarna när jag lyssnade på Never Let Me Go.


* "Ty kärleken är det fjun av Guds vinge som i vågskålen uppväger allt livets bly." Sven Delblanc

** "Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. […]
Gör det lilla du kan och besinna, att Gud
 Hos oss alla blott trohet vill se!
O, så gläds att få gå med hans ringaste bud,
 Och att själv han all hjälp vill bete.
O vad fröjd, om en dag han ock säger till dig:
 Vad du gjorde, det gjorde du mig! " Lina Sandell-Berg

onsdag 13 december 2017

Kazuo Ishiguro och människovärdet

Jag hade hoppats kunna ha en adventskalender i år men den stora tröttheten tillät inte det. Jag vill ändå skriva denna lediga luciamorgon med två krassliga pojkar hemma. Ni känner kanske till denna känsla av oceaner av tid, även om man med förnuftet vet att dessa oceaner snabbt förvandlas till en liten frusen pöl när man sätter sig framför en skärm. Jag tar dock Gud i hågen och riskerar att oceanen torkar ut denna morgon.

Årets nobelpris har engagerat mig mer än på länge eftersom jag sedan Berg i fjärran varit förtjust i Kazuo Ishiguro och inte hunnit läsa hans senaste Begraven jätte-förrän nu. Nu går dessutom hans Never let me go som radioföljetong i repris i en uppläsning som jag fängslades av redan första gången den gick. Jag läser också hans Den otröstade en gång till, fastnade inte för den första gången jag började på den. Nu är det tydligen en bättre period i livet för mig att läsa den för jag lägger inte undan den, utan roas till och med av den Kafkaliknande drömatmosfären och den ständiga frustrationen över att aldrig komma till skott för den stackars konsertpianisten på besök i vad jag uppfattar som Prag, men det kan nog vara vilken stor kulturstad i forna Österrike-Ungern som helst.

Dessa romaner har som gemensamt tema "vad är en människa" Svenska akademin har gjort ett val av en författare som faktiskt gör verklig nytta för mänskligheten. Jag hoppas denna trend, som varit extra tydlig sedan Svetlana Aleksievitj  2015 *, håller i sig och att vi slipper dystra misantroper som Mo Yan och Elfriede Jellinek i fortsättningen. Kazuo Ishiguro var för mig helt otippad eftersom han är så lättläst och populär, obegripligt varför jag håller fast vid den fördomen efter val som Tranströmer, Aleksievitj, Lessing och Jean- Marie Clézio. Men jag är oförbätterlig och blev åter förvånad över att ännu en favorit belönats.**

Alltså är Ishiguro  sedan länge en storfavorit. Från klarhet till klarhet skriver han in sig i litteraturhistorien och det allra bästa han skrivit är Begravd jätte. Aldrig tidigare har frågan "vad är en människa?" pentrerats djupare av honom. Detta till trots mot att han alltid tagit upp dessa frågor på ett briljant sätt. De flesta känner väl till Återstoden av dagen, åtminstone som film, där människans värdighet står i centrum när den perfekte butlern Stevens  ställs mot nazismens människoförakt och måste omvärdera hela sitt pliktstyrda liv. Immanuel Kant kritiseras här så elegant att det knappt märks, men efter denna läsning finner jag att jag plötsligt hittar argument mot Kants pliktideal, vilket tidigare var svårare för mig utan att känna mig som den ansvarslösa Slösa eller en flumpedagog från 1970-talet. Så inte är det så att Ishiguro inte kunde ta upp dessa frågor förut, tvärtom har de varit en ledstjärna i allt han skrivit : romaner, noveller, sångtexter och filmmanus.

Ändå står för mig Begravd jätte fram som hans hittills mest mästerliga roman på temat. Jag vill absolut inte spoila hans fantastiska intrigbygge men vågar mig ändå på att diskutera teman ur romanen. Vill ni slippa minsta lilla hint om boken, sluta då läsa NU. För här måste jag presentera litteraturhistoriens mest gripande kärlekspar, Beatrice och Axl. Fast de inte ens kan minnas sin ungdoms passion och hur deras unga starka kroppars såg ut eller kändes, älskar de varandra med en respekt som jag aldrig mött i fiktionen, bara  i verkligheten, tidigare.

I ett Britannien som börjat skakas om efter pax kung Arthur ger de älskande sig ut på en resa till sin son, som de knappt minns. De möter ormar som delar på sig och åter blir en enda, träsktroll, häxor och drakar men ändå är miljön realistisk med sår och feber, svält och mörker. Det regnar och plötsligt övergår det i solsken precis som våren är. De sover i rökiga stugor, fuktiga jordhålor och ruiner från Arturs glansdagar.  De äter goda måltider bland vänner och fiender, krigare och läkekvinnor. Glömskan är en gäckande skugga, en tät dimma som ibland lättar något över de allra äldsta och Axl och Beatrice finner skärvor ur sitt liv som de långsamt pusslar ihop till ett ofullständigt minne av kämpande uthållig kärlek. Ja, det låter som fantasy och visst är det det; en gammaldags allegorisk fantasy i Bunyan-stil men helt utan dennes förakt för mänsklig svaghet.

Efter läsningen kvarstår frågan om vad en människa är om hon befinner sig i glömskans dimma. Är vi bara en produkt av våra minnen, kemiska processer i hjärnan som lämnat sina spår? Eller kan vi, som Axl och Beatrice, ändå älska det vi glömt? Är vi fortfarande människor när senilitetens dimma lägger sig över oss eller är det barmhärtigast att låta resten av kroppens funktioner få hjälp med att upphöra, som alferna tycker i en nyckelscen i romanen? Kan ett samhälle leva med sina kollektiva minnen eller måste de förträngas för att vanliga människor , som Axl och Beatrice, ska få leva sina lugna liv i kärlek och gemenskap? Finns det en annan lösning än glömskan eller den hämndlystna fixeringen vid historien? Den kristna försoningfrågan har sällan belysts så tydligt i en roman. Har du inte läst Begravd jätte, gör det! Om du gjort det hoppas jag du kan kommentera nedan och ge ditt bidrag till de tankar som väcktes av romanen hos mig.

Har du läst den ska du också lyssna till Läsarpoddens samtal om romanen.
Bildresultat

*även om jag tycker att Bob Dylan var ett felval står han ju för något gott för mänskligheten och han har säkert gjort en hel del för fred och försoning.

** antagligen är det någon slags inverterad snobbism hos mig, inte kul att se den rakt i sitt fula ansikte när jag står framför spegeln.

torsdag 27 juli 2017

Tyst retreat 1

Och han gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’Lukas evangelium 13: 6-9


Råne älvdal är ett smycke , ett grönt och blått sidenband mellan lågfjäll fulla av malm. Därför anlades ett järnbruk här en gång i tiden av en Uppsalautbildad bergsman vid namn Meldercreutz i samarbete med Kengis brukspatron Steinholtz. För oss nutida retreatdeltagare är platsen inte alls en arbetsplats i den tyngre skolan men överallt påminns vi om den möda som byggde bruket och byn. Och den död och plåga. Den enda som fått bruket att gå med vinst var Jean Baptiste Bernadotte som var oerhört rik av plundringståg under Napoleonkrigen innan han valdes till kung i Sverige och därför kunde investera i den infrastruktur och personalstyrka som krävdes för att få denna rika bygd att leverera mer än dagligt bröd för lantbrukare och arbetare med små krav på att få sina egna behov tillfredsställda utöver det dagliga brödet. Det som varje människa behöver mer än något annat.

Nu levererar platsen frid och ro till människor som behöver frid mer än något annat. Inte för att vi plundrats ut av en girig krigsman och kung, eller kanske har vi det? Vem stjäl vår frid och ro? Vad får oss att ta ut oss tills vi passerat den berömda bristningsgränsen? Vad får oss kameler att lasta strå på strå tills ryggen knäcks? Ingen av dem som var där var arbetslös, hemlös, slav eller utfattig ändå agerar vi ofta precis som om vi måste slita från morgon till kväll i arbete och fritid för att få finnas till.

Som ett led i min rehabilitering fixade vän och man så jag kom på tyst retreat i Melderstein i slutet av juni. Platsen var väl vald: den gamla bruksgården från 1700-talet som innan det blev hotell var lägergård för SMF och därför finns ett litet kapell från 1970-talet på gården. Där finns det, i gammal norrbottnisk stil, ett stort fönster ut mot en av Råne älvdals många ängar i stället för altartavla.

Jag ursäktar ständigt min existens med hårt arbete och små krav på att få fylla mina egna behov. I en ständig kamp mot kroppens längtan efter ro, rörelse och ridning jäktar jag omkring i livet för att få finnas till om jag inte tar för stort utrymme eller tar för stor andel av jordens resurser. Samtidigt stänger jag ute Jesus ur livet eftersom gudsgemenskap är mitt eget innersta behov och mina behov ska komma sist och när sist kommer är jag för trött.

Samtidigt är detta något jag känner stolthet för. Jag sparar ingen möda. Jag sätter andra främst. Jag säger inte nej till behövande. Vilken outhärdlig människa jag blivit! Vem vill umgås med en frivillig martyr? En låtsasmartyr, för vad vittnar jag om? Det är ju lika tokigt som självmordsbombares "martyrium" som vittnar om fanatism och själsligt armod fast de troligen vill säga något annat. Jag kanske inte mördar någon direkt men någon kanske inspireras till att slita likadant eller får en konstig uppfattning om vad kristet liv innebär så de aldrig kan finna sin egen väg till livet vars namn är Jesus.

Sådant talade Anden till mig i tystnaden under försommaren i den himmelskt sköna Råne älvdal. Och det var inte första gången hon sagt det. Hur länge ska hon, mamma Gud, behöva tjata på mig? Sju gånger sjuttio gånger räcker då rakt inte. Jag är som mina egna ungar, tjatresistent. Men hoppet lever om att jag en gång ska få se barnen städa sitt rum och lägga sig när de är trötta av sig själva, precis som Anden vädjar till mig gång på gång om nåden och vilan. Hon vädjar för mig lika ofta: "’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år.". Hon ger inte upp. Så jag förankrar mig i min trötta kropp och lyssnar till vad Anden vill säga, enligt Imse Vimse-principen, igen.

torsdag 15 juni 2017

Hur går det med ridningen då?

Jo tack. Den viktigaste friskfaktorn i mitt liv är lika livgivande fortfarande. Vilken lycka att jag har djuren i denna stund.

Smilla har lärt sig galoppera riktigt bra i alla lägen och i olika tempon. Sidvärtsrörelserna går bra när hon får spegla Chateaux, hon börjar bli en så trevlig och lugn ridhäst. Hästarna och hundarna är också duktiga på att vila. Antingen är de på eller av. De strävar inte envist med något dödfött projekt när de är utmattade i någon slags iver att rastlös bevisa sitt existensberättigande.
Här är Ziggy och Elva på. Glada och fulla av energi. Förr var jag väldigt lik min Elva jag hoppas på att snart bli lik henne, och mig själv, igen.
Chateaux och Agnes som ridit på samma kurs som Aron och nu hälsar på och rider här ibland så gamla damen får en liten lätt ryttare ibland.


Smilla och Elva galopperar uppför backen. Ännu är inte formen perfekt i galoppen men hon niger igång som hon ska så här ser hon ut just när hon fattar galoppen.
Sommaren kom som den brukar väldigt plötsligt. 20 maj gick det att åka skidor sedan frös vi några veckor och 7 juni blev det jättevarmt, varmast i Sverige, och så har det fortsatt. Vi rider därför tidigt eller sent. Mitt på dagen ligger hästarna och solar. Så härligt att kunna rida igen utan att må illa och tappa balansen stup i ett.

Gyllir är här av. Han är ett gott exempel med sin avslappnade attityd.
Djuren gör mig kort sagt glad. Tack Gud för alla djuren och den lugnande naturen!