Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

torsdag 27 juli 2017

Tyst retreat 1

Och han gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’Lukas evangelium 13: 6-9


Råne älvdal är ett smycke , ett grönt och blått sidenband mellan lågfjäll fulla av malm. Därför anlades ett järnbruk här en gång i tiden av en Uppsalautbildad bergsman vid namn Meldercreutz i samarbete med Kengis brukspatron Steinholtz. För oss nutida retreatdeltagare är platsen inte alls en arbetsplats i den tyngre skolan men överallt påminns vi om den möda som byggde bruket och byn. Och den död och plåga. Den enda som fått bruket att gå med vinst var Jean Baptiste Bernadotte som var oerhört rik av plundringståg under Napoleonkrigen innan han valdes till kung i Sverige och därför kunde investera i den infrastruktur och personalstyrka som krävdes för att få denna rika bygd att leverera mer än dagligt bröd för lantbrukare och arbetare med små krav på att få sina egna behov tillfredsställda utöver det dagliga brödet. Det som varje människa behöver mer än något annat.

Nu levererar platsen frid och ro till människor som behöver frid mer än något annat. Inte för att vi plundrats ut av en girig krigsman och kung, eller kanske har vi det? Vem stjäl vår frid och ro? Vad får oss att ta ut oss tills vi passerat den berömda bristningsgränsen? Vad får oss kameler att lasta strå på strå tills ryggen knäcks? Ingen av dem som var där var arbetslös, hemlös, slav eller utfattig ändå agerar vi ofta precis som om vi måste slita från morgon till kväll i arbete och fritid för att få finnas till.

Som ett led i min rehabilitering fixade vän och man så jag kom på tyst retreat i Melderstein i slutet av juni. Platsen var väl vald: den gamla bruksgården från 1700-talet som innan det blev hotell var lägergård för SMF och därför finns ett litet kapell från 1970-talet på gården. Där finns det, i gammal norrbottnisk stil, ett stort fönster ut mot en av Råne älvdals många ängar i stället för altartavla.

Jag ursäktar ständigt min existens med hårt arbete och små krav på att få fylla mina egna behov. I en ständig kamp mot kroppens längtan efter ro, rörelse och ridning jäktar jag omkring i livet för att få finnas till om jag inte tar för stort utrymme eller tar för stor andel av jordens resurser. Samtidigt stänger jag ute Jesus ur livet eftersom gudsgemenskap är mitt eget innersta behov och mina behov ska komma sist och när sist kommer är jag för trött.

Samtidigt är detta något jag känner stolthet för. Jag sparar ingen möda. Jag sätter andra främst. Jag säger inte nej till behövande. Vilken outhärdlig människa jag blivit! Vem vill umgås med en frivillig martyr? En låtsasmartyr, för vad vittnar jag om? Det är ju lika tokigt som självmordsbombares "martyrium" som vittnar om fanatism och själsligt armod fast de troligen vill säga något annat. Jag kanske inte mördar någon direkt men någon kanske inspireras till att slita likadant eller får en konstig uppfattning om vad kristet liv innebär så de aldrig kan finna sin egen väg till livet vars namn är Jesus.

Sådant talade Anden till mig i tystnaden under försommaren i den himmelskt sköna Råne älvdal. Och det var inte första gången hon sagt det. Hur länge ska hon, mamma Gud, behöva tjata på mig? Sju gånger sjuttio gånger räcker då rakt inte. Jag är som mina egna ungar, tjatresistent. Men hoppet lever om att jag en gång ska få se barnen städa sitt rum och lägga sig när de är trötta av sig själva, precis som Anden vädjar till mig gång på gång om nåden och vilan. Hon vädjar för mig lika ofta: "’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år.". Hon ger inte upp. Så jag förankrar mig i min trötta kropp och lyssnar till vad Anden vill säga, enligt Imse Vimse-principen, igen.

torsdag 15 juni 2017

Hur går det med ridningen då?

Jo tack. Den viktigaste friskfaktorn i mitt liv är lika livgivande fortfarande. Vilken lycka att jag har djuren i denna stund.

Smilla har lärt sig galoppera riktigt bra i alla lägen och i olika tempon. Sidvärtsrörelserna går bra när hon får spegla Chateaux, hon börjar bli en så trevlig och lugn ridhäst. Hästarna och hundarna är också duktiga på att vila. Antingen är de på eller av. De strävar inte envist med något dödfött projekt när de är utmattade i någon slags iver att rastlös bevisa sitt existensberättigande.
Här är Ziggy och Elva på. Glada och fulla av energi. Förr var jag väldigt lik min Elva jag hoppas på att snart bli lik henne, och mig själv, igen.
Chateaux och Agnes som ridit på samma kurs som Aron och nu hälsar på och rider här ibland så gamla damen får en liten lätt ryttare ibland.


Smilla och Elva galopperar uppför backen. Ännu är inte formen perfekt i galoppen men hon niger igång som hon ska så här ser hon ut just när hon fattar galoppen.
Sommaren kom som den brukar väldigt plötsligt. 20 maj gick det att åka skidor sedan frös vi några veckor och 7 juni blev det jättevarmt, varmast i Sverige, och så har det fortsatt. Vi rider därför tidigt eller sent. Mitt på dagen ligger hästarna och solar. Så härligt att kunna rida igen utan att må illa och tappa balansen stup i ett.

Gyllir är här av. Han är ett gott exempel med sin avslappnade attityd.
Djuren gör mig kort sagt glad. Tack Gud för alla djuren och den lugnande naturen!

Anledningar att fira-alla goda ting är tre

Hr. Godsägare Bråddjup begick under gårdagen en så kallad födelsedag medelst kaffe och kaka. Han uppnådde därvid en aktningsvärd ålder med ett synnerligen udda tal, dvs ett ovanligt högt primtal.

I Luleå domkyrka präst- respektive diakonvigdes sex frejdiga ungdomar av biskop Hans Stiglund. Vår första prästvigning var det och det var vännen Johannes Lindsund, på biskopens högra sida, som föranledde resan till somriga Luleå och den vackra högtiden.
Sommarlov för alla barnen och deras trötta mamma. Hundarna har ju alltid lov, men de firar gärna ändå.


fredag 9 juni 2017

Sorgen och glädjen

Från begravning i den vackraste försommar man kan tänka sig
 Med de vackraste vyer Sverige kan visa upp, här Kebnekajsemassivet i sol. Gick resan till
skolavslutningsyra i Sveriges varmaste sommarväder.
Trött men glad att ha en familj att dela känslornas ytterligheter med en solig dag i början av juni.

onsdag 24 maj 2017

Friskfaktorer

Jaha, så vet även jag hur det är att vara utsatt för utmattningssyndrom inifrån. Plötsligt fungerar ingenting, orden sviker, språken dör , tröttheten går varken att sova eller vila bort och hela världen snurrar-bokstavligen- på alla sätt. Förutom klinisk depression och kristallsjuka med följande virus på balansnerven biter jag ihop käkarna så tre tänder går sönder. Tröttheten har jag känt av i många år , mer plötsligt kom resten.
Tomas Sjödins senaste bok var antagligen skribven bara för mig, men jag tror även andra kan ha glädje av den.

Men jag fick en läkare sänd från Gud. När andra förmågor fallerar fick andra ta vid och jag förstod genast att han var kristen, östlaestadian i den tradition jag känner så väl. Jag sa det åt honom och han blev förvånad. Men jag förstår nu att det var ett sätt att visa att Anden i mig är frisk och stark när hela jag i övrigt är svag och sjuk.
Snörik vinter och skidföre länge. Skidor i sol som lyser dygnet runt är en stor friskfaktor.

Här några bilder från rehabiliteringen, jag fick nämligen på recept skidåkning när det är som ljusast på dagen, jag insjuknade ju i slutet av november. Jag fick också på recept att vara med mina hästar och hundar utan krav men varje dag. Motion och närhet till hästar har bevisad effekt som är starkare än SSRI-preparat. Sämre recept kan man få! Även om tröttheten och yrseln var enorm var det ändå något jag lyckats följa sedan slutet av december och nu är det mycket bättre. Jag skriver ju det här.

Hundarna och hästarna och deras kravlösa trofasthet.

Alla dessa vackra vinterhimlar!

Skidutflykt med hela familjen mitt i den mörkaste vintern. Så mysigt! Elden skapade ett tryggt rum som begränsades av ett vänligt mörker. Sedan mina kollegor kom med en jättebukett tulpaner i januari har det inte gått en dag utan snittblommor i mitt kök. Även påskliljor utomhus är en friskfaktor.






Flickorna har pysslat om sin trötta mamma. Vilken tur att de finns! Skidorna som jag fick av min käre make i julklapp har gått många mil. Det krävs mycket för att trötta ut en border collie men så var det ofta. Hundarna och jag sov skönt efter skidturerna.

söndag 30 april 2017

Tack!

Tack kära alla ni som här hälsat så vänligt och för uppmuntrande, oerhört kärkommen, hälsning med riktig post från Piff och Puff! En kan inte annat än bli pinfrisk med sådana bloggföljare. Återkommer strax, om Herren dröjer och vi får leva (Jak. 4:15).

söndag 25 december 2016

När juldagsmorgon glimmar vi vill till stallet gå

I skogen, spåret går upp på stallbacken. En liten byggnad med en dörr på glänt. Psalmförfattaren Lydia står i stalldörren och öppnar för alla som vill in, för det här stallet är som ett senapskorn, väldigt litet på utsidan men stort på insidan. Där ryms alla som vill in, så det är bara att kliva på. Här är redan alla kalenderflickorna; Audrey Hepburn exempelvis, hon ordnar med aktiviteter för alla barnen och de är många, inte bara Sankta Cripina har med sig en ansenlig barnaskara. Pojkarna från Kenya spelar basket med en alldeles ny boll Lilja och Volodja har skänkt den till barnet i krubban men de har inget emot att pojkarna från Kenya spelar basket med den och de är förstås med.

Vid fönstergluggen står Sankta Angelika och leder en ursulinerstråkensemble där Ilona spelar cello, de ackompagnerar Mahalia Jackson som sjunger "O helga natt" med änglar som bakgrundskör . Sonja Marmeladova kysser stilla sin Raskolnikov och ler mot dem. Där kommer Pocahontas med rostad majs och popcorn till barnen och bredvid henne står Máttaráhkka Rebecca med vattenkruset, det är hon som vattnat åsnan, oxen, fåren och de två hästarna från Lappland.Fyra Marior och Tomas Naturvetenskaparen lagar kvällsvard till hela sällskapet med Marta som chefskock och alla låter sig väl smaka efter nattens händelser, speciellt herdarna äter som om de aldrig sett mat förr.

Stallet badar i ett milt rödgult sken. Det är Julia Aurelius som har hängt en adventsstjärna i stallgluggen, den sprider sitt milda ljus över alla de församlade och den lille som sover helt lugnt i krubban. Nära den sitter Esau, Bang, Jesaja, Selma Lagerlöf och Bertha von Suttner och samspråkar lågmält om fredens möjlighet. I samma hörn står Beatrice , Rakel och Lucia. De pratar om hur de ska rädda ytterligare människor som liksom Dante gått vilse i självtillräcklighetens mörka skogar med någon ny kreativ idé, medan Johannes döparen kommer in med ett fång ved till stallets kamin. Intill den ligger fyra katter från den nordliga glesbygden och bredvid vakar en border collie och en sennenhund.

Anna av Ryssland kokar te på en samovar tillsammans med Anna av Danmark, de är bra på te prinsessorna från Norden. Men särskilt majestätiska ter de sig inte när de då och då kastar den förlupna basketbollen till sina barn som är med i stimmet kring basketkorgen, de ser däremot mycket lyckliga ut. Den heliga Barbara är där, hon har tagit med sin pappa som just bytt på det lilla Jesusbarnet och nu lämnar honom till mamma Maria för att ammas. Bredvid hennes sitter Josef i höet. Och i Josefs famn, närmast krubban, sitter en liten irländsk gosse och mumsar på Pocahontas popcorn. Han har kommit hem.
"Här har arken strandat , tungt med sin last av frid."