Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

måndag 31 oktober 2016

Så nära det var-konciliet i Basel/Ferrara och Florens

Handskriftsillustration av kyrkomötet i Konstantinopel 381.
Kyrkan var på Irenaues tid mer splittrad än den är idag men det har alltid funnits människor som liksom Irenaeus både ville ena kyrkan och definiera den. Dessa samlades i olika koncilier; sammankomster som fastställde trons innehåll och såg sig som beslutande för alla kristna överallt. Koncilierna stod över varje biskop. Men stödde sig på apostlagärningarna-citatet "Vi och den heliga Ande har beslutat."

Det första konciliet sammankallades av kejsar Konstantin 325 där fastställdes  en trosbekännelse som senare kom att fogas samman med en dopförklaring till den Nicenska trosbekännelsen 381 där Jesu natur fastställdes så här: 
Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat;

Ändå förblev kyrkan splittrad och det beror nog till stor del på att koncilierna från första början också var världslig politik. Till exempel genomtrumfade den mycket mindre västliga grenen av kyrkan att Konstantins huvudstad Rom skulle hysa den viktigaste biskopen. Detta erkände förstås egentligen aldrig östkyrkorna som såg biskoparna i Konstantinopel (Östroms huvudstad),Alexandria, Antiochia och Jerusalem som likvärdiga patriarker. Men detta är ändå ett av tre koncilier som erkänns av de allra flesta kyrkorna i världen. 

Koncilier slutade ibland i schismer, inte alltid i konsensus. Enheten upplöstes när konciliet gjorde det. Men ett koncilium var så nära att hitta tillbaka till enheten mellan öst och väst att Barockbloggen inte kan förbigå detta med tystnad nu när vi firar reformationsjubileum i ett helt år med början just idag och just i Sverige. Detta koncilium började i Basel 1431 eftersom påve Martin V ville hålla det på neutral mark, flyttades av nytillträdde påven Eugenius IV till Ferrara 1438 och därefter drev pesten konciliet vidare till Florens där det upplöstes av påven 1445.

Intressant nog började detta koncilium med förhandlingar med en moderat gren, kalixtinerna, av de reformatoriska husiterna. Man såg ännu koncilier som överordnade påven och detta gjorde att mötet också kunde ta upp den stora schismen med östkyrkan och försöka finna en lösning på den splittringen. Efter att sammankallande påven Martin V dog slogs kurian i Rom för att påven skulle stå över hela kyrkan men ännu var alltså konciliet överordnat varje enskild biskop. Därför var östkyrkans också med men tendensen var tydlig efter Martins död; väst ville få alla att sätta påven högre än koncilierna så östkyrkorna kom inte med förrän den siste romerska kejsaren Johannes VIII, kejsare i det av turkarna hårt ansatta Konstantinopel slöt upp i hopp om att få stöd i striden mot de muslimska ottomanerna.

1441 anslöt fyra etiopiska kopter utsända av sin kejsare Zara Yaqob, från den ätt som räknar kung Salomo och drottningen av Saba som sina anor. Så detta koncilium var verkligen ekumeniskt. Efter detta koncilium har aldrig den bredden av kristna kyrkor mötts från den urgamla etiopiska kyrkan till den då helt nya husiterrörelsen. Man tog upp tvistefrågor som avlatshandeln, man försökte begränsa påvestolens juridiska intervention och makt över lokala församlingar. Man försökte framförallt stävja maktmissbruk hos biskopar och kardinaler och förstås överbrygga klyftan mellan öst, väst och kopterna samt reformera kyrkan enligt vissa husitiska tankegångar. 

Ja, listan påminner mycket om det reformationen handlade om ett knappt sekel senare. Med vid förhandlingarna var ju en grupp moderata hussiter. Allt föll dock på att en grupp inom västkyrkan kuppade igenom att påven skulle stå över koncilierna efter den initiavtagande påven Martin V död. Snabbt utsåg kurian påven Eugenius IV som utlovade hälften av kyrkans inkomster till kardinaler som stödde honom och sedan föll också Östrom vilket gjorde att Östroms kejsare fick annat att tänka på samtidigt som de icke-västliga kyrkornas ledare inte ville vara med vid ett koncilium som gjorde dem till undersåtar under Roms biskop.
Konciliet i Basel/Ferrara/Florens från Nurnberg.krönikan 1493

Men någon frukt bar ändå det långa konciliet: påven i Rom sades vara överbiskop över alla biskopar, konciliet valde då en anti-påve vilket resulterade i en anglikanskliknande kyrkokonstruktion i Frankrike nästan ett sekel tidigare än Henrik VIII valde att bli engelska kyrkans överhuvud i stället för påven. Reformationen blev utestängd från den romerska kyrkan och, pga  påvens kupp , också från östkyrkan och kopterna. Trots allt detta goda som kvävdes blev också konciliet början till den humanistiska renässansen (som var helt och hållet kristen oavsett vad organiserade ateister kallar sig i dag) eftersom många av de kyrkliga delegaterna från öst höll föreläsningar på grekiska där de antika filosoferna och annan lärdom som varit delvis bortglömd i väst, där man slutat förstå grekiska när latinet blivit europeiskt lingua franca inom både teologi och vetenskap, aktualiserades.

Detta koncilium i Basel används numera som exempel på hur maktkamp får stå över sanning och rätt. Men när man har ett ekumeniskt hjärta framstår dock detta koncilium också som ett tappert försök att uppfylla Jesu förbön i Johannes evangelium kapitel 17. Dock fick politik, diplomatiska intriger och maktlystnad hos den allt rikare och mäktigare kurian i Rom och världsliga furstar detta koncilium att sluta i ett misslyckande som följdes av  Östroms fall och den blodiga reformation som inleddes 1517. Vilken i sin tur gav oss den dåliga idén med nationella statskyrkor vilka eldade på krig och nationalism som kulminerade i det katastrofala 1900-talets krig, folkmord och diktaturer.

Min dröm är att femhundraårsjubiléet av reformationen skulle bli en början på fortsättningen av detta koncilium som började i Basel 1431. Läget är väldigt likt det som rådde då. Det är ju trots allt Lutherska världsförbundet, som väl får sägas motsvara de kompromissvilliga delarna av husiterna, som var med i Basel och Vatikanen som arrangerat inledningen till reformationsjubiléet här i Sverige. Östkyrkorna är ännu hårdare trängda än på 1440-talet så de kanske kan tänka sig att vara med mot bindande löften om reellt stöd (inte SvKs "tysta diplomati").

Kära Lutherska världsförbundet; följ reformationspionjärerna husiterna som reste till Basel. Käre påve Fransiscus, nu när du hälsar på oss i norr, jag noterar att du helst kallar dig Roms biskop och det inger hopp:  följ Martin V och återuppta konciliet i Basel! Börja med att erkänna att allmänkristna koncilier står över varje enskild biskop så kanske du får de andra med dig. 

Frans och Antje 2016 bild Svenska kyrkan.



torsdag 27 oktober 2016

Människans bästa vän eller äckligaste stalker

Klara Zimmergren gör så många bra program. Jag tror jag älskar henne och att vi skulle bli bästisar om vi möttes. Så är det kanske inte alls, men jag lyssnar och ser på det hon gör. Här stötte jag på "Hundland" och svullar i mig hela serien under några dagar medan jag fixar hemma.

Aron älskar lille Ziggy Marley Stardust.
Två hundar som är som skapta för just vår familj och vår livsstil.
Vårt allra första husdjur var oförvägna vargar som smög sig fram till människornas boplatser och åt våra matrester. Söta små valpar kunde tas upp i människogruppen och till och med ammas av kvinnor och som tack blev de våra trognaste vänner. De vakar om natten och jobbar med oss hela dagen. Border collies stora lycka är att få valla. De blir glada av att vara till nytta precis som Elva.
Ziggy är född på hästgård och följer gärna med på ridtur.

En Berner sennen vill hålla sin gård under uppsikt och försvara människor och djur i sin flock från vargar och annat hotfullt. Rottweilern vill valla den med och kombinationen blir en trevlig och familjebunden hund som inger respekt med sin blotta uppsyn och gärna följer sin familj på långa turer i skog och mark, vår Kapten alltså.

Men alla älskar inte hundar. En del är hundrädda utan någon rimlig orsak precis som en del är rädda för ormar utan att någonsin ha sett en levande orm i verkligheten. Det finns hela kulturer som är hundrädda och tycker hundar är äckliga och orena djur som man vill hålla ifrån sig på samma sätt som vår kultur vill hålla bort råttor från våra hem.

Det är så konstigt för hunden är liksom husdjurets prototyp. Hundar är verkligen en del av en människofamilj och har de inte en familj så skaffar de sig ändå mänskliga vanor. Vildhundar i Moskva har lärt sig åka tunnelbana mellan olika stationer där de hittar olika saker som de behöver. Hundar är nära släkt med vargar , så nära att de får fertil avkomma men ändå är de väldigt olika vargar. Hundar söker kontakt med människor redan som valpar medan du kan föda upp en varg med flaska och ändå är den inte benägen att söka stöd hos sin människa utan litar hellre till sig själv. Med hundar drar vi nytta av tiotusentals år av samarbete och anpassning till varandra.
Ziggy springer mot sin alldeles egna människa H-f

Det är bara att se på hur hundar väljer sina människor framför både andra hundar och vargar. Hunden kan nästan läsa tankar ibland som Elva eller Kaptenen som vet när de ska trösta sin ledsna matte. De märker när matte är arg eller när det är dags att jobba (Åh lycka! tycker de) innan jag sagt ett enda ord.
Nu lär tålmodiga Elva den lille Ziggy allt hon kan.

Den vane djurtränaren som ansvarade för de levande djuren i Häxan och lejonet-filmatiseringen hade bara två rena vargar medan resten var varghybrider och varghybriderna var de enda som var med när barnskådespelarna var närvarande av säkerhetsskäl. Fast de såg precis likadana ut som vargar på ytan var varghybriderna ändå tryggare och mer inställda på samarbete med människor än de mer osäkra, och därför farliga, vargarna. Det är alltså så att hundar är så lika oss människor och så präglade av sin nära relation till oss att de knappt kan tänkas utan oss. Hundarna behöver oss och vi behöver våra hundar till allehanda ting.
Aron lär sig att tålmodigt älska och vårda med hjälp av söta, men men ack så jobbiga ,valpen Ziggy.


lördag 22 oktober 2016

Irländsk välsignelse från Lars

Lars tipsar om denna välsignelse i anknytning till det oläsliga inlägget utifrån Jakobs kamp med ängeln:

torsdag 20 oktober 2016

Oläslig text

Ibland är blogger en skräck och nu är det så. Har försökt med alla medel jag kan komma på att fixa texten så den går att läsa men förgäves. Inlägget nedan går alltså inte att läsa men här kan det läsas utan trixande med att markera texten.

Välsignelser


Gå inte dit
allt är uppgjort på förhand
matchen är bara båg
och då han träder fram i ringen
omvärvd av magnesiumblixtar uppstämmer de med full hals ett Te Deum och innan du ens har rest dig ur stolen ringer de ljudligt med klockorna
de kastar den vigda svampen
i ansiktet på dig
du får inte tid att hugga tag i hans fjädrar de kastar sig över dig
han slår dig under bältet
och du säckar ihop
med armarna enfaldigt korsade
i sågspånet
och du kommer aldrig mer att kunna älska. 

Jacques Prévert har skrivit många dikter som blivit odödliga schlagers som "Les feuilles mortes/Autumn leaves". Men han skrev också denna  betydligt mindre lättillsmälta dikt "Kampen med ängeln". Den alluderar på Jakobs kamp med Gud vid ett vadställe på vilkets andra sida hans bedragne bror Esau väntade med hela sin familj och beväpnade tjänarstab. Jakob kämpar hela natten och vägrar släppa taget tills Gud välsignar honom:

Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”.
Jakobs brottning med Gud. Medeltida målning från Uppland, Knutby.
Prévert tycker Jakob har brottats med ängeln i en på förhand uppgjord brottningsmatch. Han märkte redan innan matchen började att alla redan sjöng "Te Deum", vilket visar att alla redan vet vem som ska vinna matchen: Gud. Men varför tror han att den på förhand besegrade brottaren efter matchen aldrig mer kan älska? Kanske är det eftersom Prévert inte tar med Jakobs envist tilltvingade välsignelse. Guds välsignelse betyder både i Bibeln och i mitt liv motsatsen: förmågan att älska uthålligt föds och göds av vetskapen att vara välsignad.

Välsignelsen i slutet av bibelcitatet utelämnas alltså i Préverts dikt. Det som för mig är höjdpunkten , att Jakob inte ger sig innan han fått välsignelse av ängeln/Gud. För visst är det lönlöst för en människa att försöka besegra Gud själv, Gud vill ju välsigna Jakob annars skulle han kämpa förgäves.  Om man dessutom sätter brottningsmatchen i sitt sammanhang blir välsignelsen ännu viktigare; Jakob, den yngre tvillingen som håller sin storebror i hälen (vilket också betyder bedragare) redan när han föds, denne bedragare ska snart konfronteras med den han lurat och flytt ifrån,

Jakob vet alltså vad välsignelsen är värd. Han gör vad som helst för att få Guds välsignelse precis som han absolut skulle ha sin pappas välsignelse. Från sin ungdom tills han åter ska möta den lurade brodern Esau, pappa Isaks  älsklingsson, är Jakob alltid den som klarar sig bra. Den stulna välsignelsen från pappa Isak räcker långt. Han får två fruar, två bihustrur, många barn och stora fertila boskapshjordar redan hos sin morbror Laban. Han måste ha upplevt att han hade ett "charmed life" som Sethes dotter Denver i Toni Morrisons storslagna roman Beloved.

Mot alla odds överlever Denver den misshandel modern utsätts för när hon ännu inte var född. Hon klarar också att födas för tidigt i vildmarken för en VIT flicka dyker mirakulöst upp och ett ännu större mirakel är att denna vita flicka blir hennes barnmorska. Hon växer snarare än går under av  spädbarnsspökets allt aggressivare hemsökelse av hemmet och familjen. Denver blir också till välsignelse för omgivningen genom att hotet från storasystern trots allt tycks studsa på henne och genom Denver blir hela släkten räddad.

Så blir det också med Jakob. Esau vill inte alls kriga eller hämnas, visar det sig. Välsignelsen Jakob denna gång tilltvingade sig av ängeln/Gud utan bedrägeri verkar ännu kraftfullare än Isaks välsignelse som han lurade till sig. Och genom Jakobs släkt blir alla släkten välsignade. Men kan det ha varit något annat som gjorde både Jakobs och Denvers liv välsignade? Jag tänker på att Jakob var mammas älsklingsbarn och på hur Sethes moderskärlek är så skrämmande stark, "too thick" som Paul D uttrycker saken.

Naturligtvis har Chagall målat Jakobs kamp.

Är det verkligen en slump att Bibeln så tydligt visar att mamma Rebecka redan från början, när hon känner barnen röra sig i livmodern, vet att lillebror är Guds utvalde. Den välsignelse Jakob bär med sig genom livet, liksom Denver gör, är att ha känt sig älskad och utvald från första stund. Det är Sethe som nämner att Denver har "a charmed life" och Rebecka vet vem av tvillingarna som är den speciellt välsignade vilket knappast kan ha gått bröderna förbi.

När Rebecka gör upp sin plan för att Jakob ska få Isaks välsignelse och förstfödslorätten vet hon att Jakob redan är välsignad. Jakob lär sig av henne att välsignelse är något livsnödvändigt. Här kan man inte låta bli att läsa in lite psykologi i berättelsen för självklart är det lättare att våga till och med att möta sin store starke storebror som man medvetet berövat arvet om man har en grundföreställning om att vara välsignad. Liksom Denver stärks av att om och om igen höra berättelsen om hur hon föddes och överlevde mot alla odds genom att bli förlöst av den mest otippade: en vit flicka i en snårskog på stranden av den flod som skiljer frihet från slaveri-bokstavligen.

I den kristna kyrkan välsignar vi varandra på Paulus uppmaning i Romarbrevet 12: 14 "Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. " detta är egentligen något oerhört stort. De första kristnas Bibel var ju det Gamla testamentet där välsignelsen är något som Gud ger människan och som ger något påtagligt till den välsignade. När Bileam får betalt av kungen över Midjaniterna, Balak,  för att förbanna Israels folk gör han tvärtom: uttalar olika välsignelser över dem och Balak blir rasande för han tror på välsignelsens verklighet. Jakobs brottning med Herren slutar med att han tilltvingar sig Guds välsignelse och för resten av livet är han förändrad rent påtagligt. Han haltar och har fått ett nytt namn: Israel.

1800-talsmåleri av Alexandre-Louis Leloir (1843-84)
Då och då blossar striden upp om kyrkans roll i skolan. Ateister och andra förargas nästan lika mycket som Balak över att barnen välsignas av prästen i kyrkan. De verkar ha en större tro på välsignelsens kraft än många kristna idag. För oss är det tradition, kanske med en viss slentrian i sig och vi överlåter gärna välsignandet till en utbildad präst. Kan Gud då välsigna om vi inte inser vad det innebär? Jo, det tror jag. Men för en Jakob och en Denver är välsignelsen särskilt verksam eftersom vetskapen om vad välsignelsen innebär också påverkar en människa på djupet.

Att vi kristna välsignar varandra-åtminstone om vi följer Bibelns tydliga ord om denna sak*, är alltså precis som ateisterna fruktar vid skolavslutningar, en verkligt verksam företeelse. Man säger till varandra: "You've got a charmed life" om och om igen, du har ett särskilt beskydd och en särskild gåva att ge andra. Just du behövs i Guds plan för att fullborda den goda skapelsen. Du är Israel; Guds kämpe."

 Vi säger till varandra att vi alla är frälsningssoldater inblandade kampen för Guds rikes utbredande och precis som medlemmarna i Frälsningsarmén är det inte med våld och vapen vi strider utan med välsignelser som vi ska ge varandra och alla vi möter med full vetskap om att även vi är välsignade, högt älskade redan från början bara för att vi är vi. Det finns en vit flicka i skogen för alla, en ängel vid flodstranden, och vi kan alla rädda vår omgivning med den välsignelse vi har fått.

Motsatsen gäller tyvärr också. Att tro sig vara förbannad och förnedrad av Gud och människor bränner bort förmågan att älska. Brottaren i Préverts dikt ligger med skammen brännande i bröstet så het att ett brännsår uppstår, ett ärr som förhindrar hen att älska. Préverts dikt om Jakobs brottning uppmanar mig ytterligare till att välsigna och inte förbanna. De som välsignas får förmågan att älska även den hotfulle storebrodern som har all anledning att hata mig. Även den storasyster som har all rätt i världen att hemsöka sin familj kan jag älska till befrielse. Att vara välsignad och välsigna är att älska världen tillbaka till Edens lustgård och detta kan vi se prov på varje dag. Motsatsen ser vi också prov på varje dag. Alltså:
"[…]välsigna dem och förbanna dem inte. "
Rembrandts tolkning av Jakobs kamp med Gud. En ömsint kvinnlig änglalik gestalt som snarare omfamnar än brottas med Jakob. Själva kampen är här också välsignelsen av den modersfamn som gett Jakob "a charmed life".

Yves Montand får här sjunga "Les feuilles mortes", en härlig höstsång med text av Jacques Prévert.

* Ibland är det inte glasklart vad Bibels författare menar men i frågan om huruvida vi ska välsigna varandra eller inte är Bibeln otvetydig: vi ska välsigna och inte förbanna.

söndag 16 oktober 2016

Utflykter

Zacharias gillar också hundar till farmors glädje, han skrattar dagens hjärtligaste skratt när Ziggy hälsar på honom och han får klappa Ziggys mjuka päls.
Zacharias fick vara med farmor också.
Signe älskar sin faster och fasters korsträningsmaskin.
Ziggy och valpkusinen från nordligaste norr busade glatt.
Så många utflykter blir det när alla man älskar envisas med att bo på avstånd. Kanske för att vi alla bor i glesbygden och den skulle förstås inte vara gles om vi bodde nära varandra. Många mil i bil blir det men Anki med barn och hund tar nog priset som åkte 6 på morgonen för att vara med på kalaset över 50 mil bort.
Sedan sov Ziggy hela eftermiddagen och natten. Ziggy H-fs födelsedagspresent från familjen-vi alltså.

Zacharias med mamma Christina och farfarsmor Svea.
Respekt till Anki som packade in 3 barn och valp och for över 50 mil till kalaset!

Födelsedagsbarnet med presenter framför sig.
Fyra generationer män i rakt nedstigande led farfarsfar Kalle, farfar Thomas , pappa Fredrik och lille Zacharias.
Så roligt att se alla kära på en och samma gång men lite trött blir man av bilandet även om vi turas om med att köra. Då är det roligt när bilradion funkar lite då och då om man ställer in den på P4, som verkar ha den starkaste signalen, och det är Jerry Williams och Anneli Alhanko som väljer musik. Det ger energi att höra Lucille med Little Richard, riktigt dansant musik och även om bilen inte tillåter några större krumsprång vaknar vi till i höstmörkret.

Jag som aldrig kan bortse från texter och heller aldrig kan stanna kvar i en lättsam partystämning speciellt länge funderar sedan vidare på om det är en rar och fartig kärlekssång eller en galen Trump-liknande stalkerdänga som vägrar inse att Lucille är gift med en annan och verkar ha för avsikt att fortsätta med det. Vad tror ni, mina kloka bloggläsare?



lördag 15 oktober 2016

Irenaeus av Lyon

Irenaeus, glasmålning i Église Saint-Irénée, Lyon
Frankrike har varit kyrkligt centrum sedan mycket länge. det började inte med Taizé som många unga kristna tror. Så där alldeles galet ute var katolikerna inte när de ville ha en påve förlagd i Avignon i stället för i Rom. Birgitta, aktuell i dessa oktoberdagar, höll inte alls med mig. Hon ville absolut att påven skulle bo i det forna hedniska Romarrikets huvudstad Rom. Ändå är det en fransk kyrkofader som betytt allra mest för hur de kristnas Bibel ser ut idag: Irenaeus av Lyon.

Han föddes kring 160 i Smyrna, i nuvarande Turkiet och blev lärjunge till Polykarpus som i sin tur var lärjunge till Jesu lärjunge Johannes, han som  tillsammans med Jakob, Jesu bror och Petrus utgjorde kärnan i den första kristna församlingen i Jerusalem.* Irenaeus betydelse för den kristna kyrkan är omöjlig att överskatta. Det var han som började rensa i den vildvuxna floran av kristna skrifter för att vaska fram dem som hade en direkt anknytning till de första lärjungarna kring Jesus och de allra första kristna.

Han skrev också inflytelserika böcker som ville förklara vad som var kristen tro och vad som var gnosticism, den hellenistiska världens olika religioner och livsfilosofier som alla hade det gemensamt att den materiella världen var ond och den andliga var god. Den starka dualismen är begriplig, som poddpojkarna Hagman och Halldorf påpekar, i en värld utan Ibuprofen. Livet var ett gräsligt lidande för de allra flesta nästan hela tiden.

Irenaeus pläderar för den judiska synen på skapelsen och kroppen som god , ja till och med gudomlig, och han strider framgångsrikt för att den kristna guden är densamma som judarnas skapargud.  Han är också övertygad om att Gud är en enda, vilket vid denna tid inte alls var självklart för alla kristna. Gnostiker trodde oftast på ett pantheon av gudar eller åtminstone två: den onde Demiurgen som skapat världen med sin ondska och den gode ljusguden som ibland kallas Kristus, andevärldens skapare och Herre. Kristna vacklade mellan monolatri och monoteism men Irenaeus slog fast att Gud är en enda och densamma från tidernas begynnelse tills tidens slut och genom bl.a hans texter segrade kyrkans långa tradition av monoteism.

Ovanstående var Irenaeus bergfast säker på men, till skillnad från gnostikerna som ju tycker sig ha all kunskap, gnosis=kunskap på grekiska, var Irenaeus apofatisk i många frågor berättar Halldorf & Hagman i podden. Man kan inte veta hur Gud skapade världen ansåg Irenaeus till exempel och när det gällde hur kristna skulle fira påsk, som var en stor kontrovers i den tidiga kyrkan och det första tecknet på en öst-västlig splittringstendens, var Irenaeus tolerant. 

Han följde både sin lärare Polykarpos, som höll sig till Johannes sed att fira påsk när judarna gjorde det vid fullmånen i månaden Nisans fjortonde dag, och västkyrkan som menade att Paulus och Petrus lärde att man skulle fira påsk på söndagen när Jesus uppstod. Irenaeus firade påsk på söndagen men menade att Polykarpus firande av påsk på vilken veckodag som helst enligt judisk sed var lika legitimt. 

Han företog till och med en resa till påven i Rom för att vädja om att kristna som firade enligt Johannes tradition inte skulle exkommuniceras och så blev det också. Den första stora öst-västliga lärostriden slutade i försoning. Ingen grupp slutade med sitt eget påskfirande men de fortsatte att dela eukaristin ändå.

Jag önskar att vi hade en person med Irenaeus pondus som kunde resa till påven och genomdriva att den förskräckliga hädelsen att kristna inte delar gemenskapen kring Nattvardsbordet tillsammans fick ett slut. Låt dem som tar sig rätten att bedöma andras "värdighet"   få sin rätta etikett: HERETIKER där de fortsätter fira sina sekteristiska kättarmåltider i "rituellt ren" gnostisk avskildhet från kristenheten.

Fransk hörövning: 

* Galaterbrevet 2: 7-10  De såg att jag är betrodd med att föra evangeliet till de oomskurna på samma sätt som Petrus till de omskurna – han som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. Och när de förstod vilken nåd jag hade fått – det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna – räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna. Dock skulle vi tänka på deras fattiga, och det har jag verkligen lagt mig vinn om.

tisdag 11 oktober 2016

Flicka

FNs dag för flickors rättigheter till liv, hälsa och utbildning sammanfaller med min äldsta flickas födelsedag. Det passar så bra! Idag har vi på FN-skolan där jag jobbar haft aktiviteter kring Flicka-dagen men först till helgen får vi tid för kalas för H-f. Dock kan jag hylla henne så här denna dubbelt stora dag.





lördag 8 oktober 2016

Brittsommar


Nu kan man inte säga annat än att vi har brittsommar. Birgittas helgondag var igår och vi har fortfarande blommande ringblommor ute i rabatter och krukor. Idag tog vi en ridtur, Johanna, Elsa och jag i det skönast tänkbara väder. Visst lever en del envisa svidare ännu, men insektsläget är ändå helt annorlunda än under sommaren. Nu njuter vi bokstavligen frukten av sommarens insektsplåga i form av härliga bär och frukter.





Dockornas tid

Predikaren 3: 1- 8 Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.
 
När jag var barn hade jag några dockor, en hund med plyschpäls som kunde gå och skälla* och många plasthästar varav flera med "riktig" päls. En docka hade namn, en blåklädd bebidocka som hette Ernst-Hugo. Två (2) nallar hade jag också: en liten namnlös gulbrun och  och en jättestor i vit teddy som hette Makarius. Ja, ni förstår förstås att de namnbärande leksakerna fått sina namn av två kända män som gjort intryck på mig (Ernst-Hugo Järegård som läste sagor på TV) och mina föräldrar (ärkebiskop Makarios III av Cypern, det fria Cyperns första president). Jag var ett bortskämt förstabarn med många generösa vuxna omkring mig.
Nu har jag riktig hund. Elva simmar.


Mina två gosedjur låg mest i min säng men dockorna och hästarna lekte jag med ofta. Mamma hade sytt så många underbart vackra kläder till en speciellt vacker mörklockig docka och min enda barbiedocka hade en stor garderob den med. Jag sydde och stickade också själv kläder och hästutrustningar till mina dockor/hästar. Jag snickrade ihop uteboxar till hästarna och fick i julklapp när jag var 11 år en mycket efterlängtad BRIO-bondgård med avtagbart tak för alla små plasthästar som tillhörde Fortet (som skulle föreställa ett western-fort från 1800-talet och var gemensamt för mig och min lillebror). Men ingen av hästarna och dockorna hade namn utom den täljda trähästen från Gotland.** De andra hästarna och dockorna var däremot som Curlys fru i Möss och människor; namnlösa symboler. Symboler för olika saker beroende på lek så de fick aldrig egna namn. 

Underbara Clara har märkt något jag också funderat på, nu är det oftast tvärtom; barn har få eller inga dockor men kilovis med gosedjur. Gosedjuren har sällan namn för de är för många. Mina yngsta barn är ju betydligt yngre än mina äldsta och jag kan se förändringen i min barnaskara. Storsonen hade en mycket älskad waldorfdocka som hette Lisa. "Lisa är min bebis" sa han. Hon bäddades ner i min gamla docksäng och bars varsamt omkring överallt. Han hade dock många gosedjur jämfört med mig. Alla hade namn. Makarius levde ännu och var mycket älskad liksom sonens egna drake Mike-Runar. Min gamla barbiedocka, däremot, blev lemlästad och mina hästar skinnflådda av hans flinka små fingrar och hans lillasyster fullbordade slakten på barbiedockan som då varit innerligt älskad sedan min sexårsdag medan dotterns sexårsdag blev hennes dödsdom. 
Pålle som fick namn efter Maj-Britts häst.

Storasyster fick också mjukiskamelen Kameli och grisen Gris-Marie och dockan Hasse Aron och många fler. Hon var suverän på att hitta på träffande namn på sina dockor och mjukisar. Den där svartlockiga dockan med alla fantastiska kläder som mamma sytt hade mina föräldrar skänkt till någon insamling till barn utan svenska resurser. Jag tror det var ett IM- barnhem i Ramallah som söndagsskolan i Jukkasjärvi församling stödde. Det var nog till det bästa för inte hade hon fått behålla garderoben, inte heller alla armar och ben i min äldsta dotters händer. Men kanske hade hon äntligen fått ett namn av min finurliga flicka.

Lilla mittemellan hade en docka som hon älskade men den var som en kombo mjukisdjur och docka, saknade namn och gick inte att klä av och på.***  Resten var mest mjukisdjur allt fler av dem saknade egennamn och de som hade det var dessa som överlevt de äldstas barndom. Mina två yngsta har nästan enbart gosedjur och enbart de som ärvts av de äldre syskonen har namn förutom gosehästen Bruno som används som kudde, Elis-kaninen Kurt och lilla Pålle som fått namn av den häst Maj-Britt ägde när hon gav hästen till min då nyfödde andre son. Sondottern Signe har nästan enbart gosedjur och dockor i hennes närhet är alltid nakna och ofta lemlästade. Kläderna slits av och göms i något hörn av leksakslådan på en minut och sedan är den dockleken slut. 

Jag tänker att barn och deras leksaker avspeglar samhällets förändring. Idag är en jojo kul i högst en dag, sedan glöms den bort. Dockan är kul lika länge som det tar att slita av den kläderna och huvudet; ungefär tre minuter. Säckvis med gosedjur i nyskick bärs upp på vinden inför varje jul och födelsedag när mjukisförråden åter fylls på. Men den leksak som aldrig slutar fascinera är skärmen. Barn med enbart konkreta, analoga leksaker tröttnade på leken av sig själva förr eller senare. Barn med en digital skärm framför sig tröttnar aldrig. De enda pauserna de får från leken är när vuxna tvingar dem till annat: att gå ut och leka till exempel. Utomhuslek gick bra med både gosedjur och dockor men en skärm är värdelös i dagsljus. 
Namnlös gosehäst.

På skärmen gör barnen samma saker som med gosedjur och dockor; de bygger samhällen och sköter bondgårdar, stall eller djursjukhus men på någon annans villkor, interaktionen är bara en chimär den styrs helt av speltillverkarna, inte av barnen. Men leken blir beroendeframkallande och ostoppbar på ett sätt som de analoga leksakerna aldrig blev. Barnen drabbas av raserianfall och ångest utan sina skärmar. Inte ens tonåringar lämnar  sin leksak hemma när de går till skolan, vilket för några år sedan var nästan otänkbart. Lika ovanligt som tonåringar med leksaker på skolan var det med vuxna som lekte med dockor och gosedjur. Men nu är vuxna lika fast i skärmlekarna som de yngsta.

Ibland tycker jag att barn inte får vara barn lika länge som när jag var barn men det är nog snarare så att åldrarna smälter samman och går in i varandra. Inget har längre sin bestämda tid. På skärmen kastar du stenar samtidigt som du samlar dem i en hög. Du bygger ett hus och river ner det i samma stund. Vuxna och barn leker sällan med varandra men de leker samma lekar och det gjorde sannerligen inte jag och mina föräldrar.

Nutida barn behöver inga plasthästar de har tillgång till riktiga och kan dessutom spela Star Stable.

* En stor besvikelse, jag ville ju ha en riktig hund. Den riktiga hunden fick jag först som tioåring.

** Den hette Athos som den första häst jag någonsin ridit på barnridning under Jukkasjärvi församlings Gotlandsresa, då förstod jag att hästar skulle bli min framtid på ett eller annat sätt. Men den hästen var ingen leksak.

**Den leksaken lever fortfarande men nu som dekoration, små barn som hälsar på leker inte med dockor. Linnea-dockan heter den numera eftersom hon fick den av sin mormor på sin ettårsdag eftersom den såg ut precis som hon.


torsdag 6 oktober 2016

Den goda ämbetsmannen

Axel Oxenstierna rikskansler .

 
Axel Oxenstierna var ett administrativt geni. En i mina ögon oerhört attraktiv egenskap och något som jag helt saknar. Den perfekta sekreteraren har jag alltid drömt om att få råd att anställa. Miss Lemon, fröken Janson eller för den delen en butler som Jeeves, som alltid fixar allt och ständigt är steget före så inget kan gå fel varken på resor, i vardagen eller, som i Oxenstiernas fall; ett helt land på svältgränsen med en arme på ständiga krigståg runt Nordeuropa. Och dessutom gör de detta med en sådan elegant lätthet att det verkar komma helt utan ansträngning.

Det gör det säkerligen inte. Oxenstierna och alla effektiva miss Lemonar har sannolikt sovit mindre
Anna Bååt, 11 barn och stenslott att sköta.
än genomsnittet och arbetat betydligt mer än normalt. Axel Oxenstierna behövde dock inte bekymra sig om att få familjelivet att fungera, han var ju gift med Anna Åkesdotter Bååt som tog hand om det medeltida stenslottet och hela hushållet på , som det verkar, helt egen hand. Även hon måste ha varit ett under av organisationsförmåga ett slott kräver sin tjänstefolksstyrka och så hon måste ha frusit! Vi bygger inte för inte helst hus av trä i Norden.

Kanske är det just det där med det kalla stenslottet som fick mig att särskilt lägga märke till Oxenstierna efter den senaste veckans strul med värmepannan. Det, och detta intressanta program om hans politiska arv, Men det jag mest vill uppmärksamma honom för är omutligheten. Alla dessa miss Lemonar, fröken Jansonar och Jeevesar i fiktionen är fullkomligt omutliga. De har lön för sitt arbete och de är helt ointagliga för fusk och fjäsk. Oxenstierna var därmed mer än ett geni, han var ett mirakel. Han lyckades nämligen göra omutligheten och myndigheters fullkomliga integritet till regel och normalfall i detta lilla kungarike som i det mesta hade förutsättningar att bli en lika genomkorrumperad stat som de allra flesta stater är ännu idag.

Oxenstiernas ämbetsverk var oantastliga och det fanns en yrkesstolthet hos de anställda som gjorde omutligheten till regel och mutligheten* till sällsynta undantag. Att arbeta på det kungliga Postverket gav ingen skyhög lön men en status av fullkomlig otadlighet. Min pappas forna kollega, och vår gemensamma vän, Nicke skriver stolt POSTILJON som sin titel, för en postiljon är en ämbetsman med integritet och värdighet. Alla får sin post, fattig som rik.

Lantmätare som aldrig blir lyktgubbe.
Ett annat mig närstående exempel är lantmätare. De är noggranna och blir inte alltid älskade när grannfejderna flammar upp, men de få lantmätare som låtit sig mutas dömdes i svensk folklore till eviga straff. De blev förvisade till lyktgubbens trista tjänst att skrämma nattvandrare med sina irrbloss där de i all oändlighet måste sona sin tadlighet på bottenlösa myrar. Och hur många lyktgubbar har du stött på på sistone? Inte många!

Där ser man hur Axel Oxienstiernas arv lever bland svenska myndigheter. Detta är inte bara föremål för yrkesstolthet, det är ett fundament för demokratin. Korruption skapar ingen trygghet något som är demokratins förutsättning. Låt oss hoppas att de olyckskorpar som kraxar om att den tiden börjar vara förbi när en tjänsteman i Sverige inte kunde påverkas av tulpaner, tårar  eller tusenlappar under bordet har fel.
En ovanlig mutlig* lantmätare, nu för evigt lyktgubbe som straff.
* Bara en sådan sak som att vi i Sverige aldrig säger mutlig eller tadlig visar hur viktig Oxenstiernas tid som kansler var.